Antalet stjärtpennor är vanligtvis jämnt och är uppdelade i två lika halvor. De flesta arter har tolv eller tio stjärtpennor som numreras inifrån och utåt sidorna. De båda ”ettorna” är placerade bredvid varandra och överst i stjärten, och under dessa följer de övriga. Således är det ”sexorna” som man ser undersidan av på en sittande fågel.
De mittersta pennorna är raka och har lika breda fan på bägge sidor om skaftet. Ju längre utåt sidorna på stjärten som pennorna är placerade, desto större böjning på skaftet. Denna böjning är tydligast närmast fjäderns bas. Även beträffande skaftets böjning i sidled ökar denna utåt sidorna, liksom skillnaden mellan ytter- och innerfanens bredd, på respektive penna.
Stjärtpennorna har vanligtvis också en viss konvex böjning, som är tydligast på pennorna närmast mitten av stjärten. Denna karaktär är markant där spolen övergår i skaftet.
Hos vissa arter och bland många tättingar är de yttre pennorna dessutom lätt bågformigt utåtböjda i dess yttre del.
Praktexemplet på denna karaktär är orrtuppens utsvängda stjärtfjädrar, men fenomenet är också särskilt tydligt hos finkar och sparvar.
En annan karaktär som särskiljer stjärtpennor är att pennans spole är svagt uppåtböjd i änden vilket lättast illustreras när en stjärtpenna betraktas från sidan då den vilar mot ett plant underlag.
I motsats till armpennor och handpennor utgör stjärtpennans nakna spole en mindre del av fjäderns totallängd. Således har stjärtpennor relativt kort spole och långt skaft. Undantag finns dock. Exempelvis har Skarvar stjärtpennor med lång naken spole.
Tornfalk | Jorduggla | Nattskärra | Järpe | Storspov | Gräsand | Härfågel | Turturduva | Gök
Sammanfattande karaktärer: