Antalet varierar vanligen mellan tio och tolv, beroende på fågelgrupp. Dessa fjädrar är placerade i vingens yttre led och är oftast väldigt olika i längd och utseende. Mest markant längdskillnad har handpennorna i en spetsig vinge medan pennorna i en rundad vinge inte uppvisar stora skillnader i längd. HP1, den som sitter ytterst i handen, är hos många arter förkrympt och i prakten omöjlig att observera på en fågel i fält.
De handpennor som sitter ytterst har i olika grad en konvex böjning av skaftet. Ju större den konvexa böjningen är, desto styvare är hela fjädern. Även fanbredden hos dessa pennor är ofta smalare i proportion till andra fjädrar i samma storlek. Dessa karaktärer är mest markanta hos stora tunga fåglar som gäss, tranor och hönsfåglar.
Gemensamt för handpennor är att de yttre pennorna är längre, spetsigare, styvare och med en mer konvex böjning av skaftet än de inre. Skillnaden övergår succesivt, fjäder för fjäder, och är mycket olika beroende på arttillhörighet. De innersta handpennorna är de som är mest lika armpennorna. Skillnaden här kan hos en del arter, särskilt vissa tättingar, vara ganska obetydlig.
Andra karaktärer som utmärker handpennor är att skaftet, hos de yttre i högre grad än de inre, även uppvisar en böjning i sidled samt att vissa också har inskärningar i fanen. Just inskärningarna bildar rovfåglarnas ”fingrar” och är särskilt uttalade bland örnar och gamar men förekommer också bland många andra fågelgrupper.
Sammanfattande karaktärer: