Gruppen omfattar som bekant en mycket mångskiftande skara arter. Därför är det svårt att ge en generell bild av typiska vadarpennor. Men vissa gemensamma drag finns dock. Genomgående är, särskilt bland måsar, trutar och tärnor, att samtliga flygpennor ger en klen och lite bräcklig känsla då man håller en dylik penna i handen. Även fanens uppbyggnad är annorlunda och visar sig då man ska återställa en ”tillrufsad” fjäder. Fanens hakar fäster inte i varandra lika lätt som hos de flesta andra fågelgrupper, varför dessa pennor endast i gynnsamma fall går att återställa i ursprungligt skick..

Handpennorna är förhållandevis långa, smala och spetsiga och saknar i princip inskärningar. Det är endast hos tofsvipan som man kan tala om sådana, men antydan till inskärningar kan skönjas på innerfanen av de yttersta handpennorna hos några av de större arterna. Den konvexa böjningen av skaftet som de flesta arters handpennor har, är mycket svagt utvecklad bland de flesta vadare. Vidare har handpennorna liksom armpennorna förhållandevis lång naken spole. Denna utgör hos armpennorna drygt en fjärdedel av pennans totallängd och hos vissa arter t.o.m. mer. Armpennorna är dessutom påfallande tydligt böjda i sidled.

Stjärtpennorna är proportionellt breda i förhållande till längden och överensstämmer i stort sett med armpennornas längd. Liksom hos andfåglarna är stjärtpennornas böjning, i sidled bland vadarfåglarna, påfallande men inte lika markant.